luckcomeseasy

ja, igår besökte vi vårt kära grannland. köpenhamn var för tungt för våra stackars studentplånböcker, så istället blev det färja till helsingör. en kille på skånetrafiken fixade min och christels biljett eftersom vi var nybörjare, och jag tjänade 60 öre på köpet. vilken snällis.
resten av dagen gick som en dans(k, hoho) och medan de andra köpte tröjor och sjalar och händer nöjde jag mig med ett par solglasögon som jag inte ser alltför dum ut i. mina fötter ömmade när jag kom hem och jag hade egentligen ingen energi till ett orkesterrep, men glad var jag iallafall och vad gör man inte för viggo.
idag är sista dagen på lovet och den ska jag tillbringa genom att plugga svenska och spanska. lite iallafall. kanske ska jag också gå ut och göra några glädjeskutt i det fina vårvädret. nej, stryk kanske.

dagens
problem: kortbetalning
citat: "man får lov att dansa om man vill" /expediten på Bianco
glädje: ett svettigt aerobicspass
ilska: två små tonårspojkar har kul när de punkterar cykeln
beslut: grönt eller vitt?
känsla: vår! (eller?)
medhåll: carlings är ovälkomnande
upptäckt: mars 2007 - underbar fysiklektion i vårvärmen. mars 2008 - snö och minusgrader. (nostalgi?)
gratissak: forexkolor
längtan: helsingör med galna underbara människor
soundtrack: coldplay - yellow

idag har jag skrattat.
min kära storasyster kom hem och höll mig sällskap, ensam som jag är med att ha lov även denna vecka. vi lagade soppa, gräddade potatisbröd, pratade danska och gjorde en väldigt fin fransk dikt ("j'aime la vie - mais oui - la vie en marron" ungefär). sen åt vi våfflor med grädde och hallonsylt tills vi mådde illa, allt för att hedra våffeldagen. en flöjt togs fram från vinden, och blev kompad av piano i guldet blev till sand. det lät ungefär som när två åttaåringar spelar konsert för första gången. sen skrämde mamma mig med sin ring och det hela slutade med en gruppkram och danska avskedsfraser.
på väg hem från musikskolan hade jag följe med steph, och vi fick världens skrattattack åt hur vi, för bara ett år sedan, satt sönder ett bord på malmö opera precis när det var som tystast. sen beklagade vi oss över svenskan och pratade med christel på högtalartelefon tills vi frös sönder våra tår. och nu är jag hemma, och inte har jag pluggat det jag skulle, men det gör inget alls. för dagar som denna borde det finnas fler av. dagar som inte verkar så speciella, men som av någon anledning etsar sig fast i minnet ändå. imorgon ska jag leta skor med min knasiga syster, och på torsdag invaderas grannlandets alla secondhandaffärer av the gangstas. je l'aime.

jag cyklade hem i den frostkalla luften och tänkte på gamla tider. den lilla vårkänsla som fortfarande fanns kvar i mig krympte ihop till ingenting när jag tänkte på hur påsken var förr. särskilt minns jag en påsk för sju, åtta år sedan, när vi satt utomhus och drack påskmust och jag och mina syskon letade efter de godisfyllda äggen som mamma hade gömt någonstans i trädgården. min bror hade valt mitt svanslösa rosa kaninägg för skojs skull, och jag ville såklart ha samma ägg som min syster - det ville jag alltid - det grönglittriga med en rosett på. solen sken, fåglarna kvittrade och man kunde vara barfota i trädgården, och riktigt känna glädjen kittla mellan tårna. jag tror jag log konstant den där dagen. om inte synligt, så iallafall inombords.
jag vet inte hur ofta jag blir nostalgisk, men just den där familjekänslan är något jag saknar. jag saknar mellanmålen då min syster berättade om sina knäppa skoldagar, jag saknar när min bror lärde mig spela introt till nothing else matters på gitarr och jag saknar kvällsmaten med te, mackor och tända ljus. jag saknar mina syskon. nu för tiden ser jag mer än nånsin fram emot årets alla högtider, då de kommer hem och ger mig den där trygga familjekänslan inombords igen. vi spelar kort, dricker te och småbråkar sådär som bara syskon kan. men nu är det påsk, och inga syskon är hemma. kanske är det därför, och på grund av de iskalla vindarna utomhus, som påsken i år känns som en stor besvikelse. de fula kycklingarna man gjorde på fritids har ersatts av en stor tomhet.
menmen. jag får väl drömma mig tillbaka, fånga känslan och hoppas att godiset från konsum smakar lika bra som förr.

"don't hold yourself like that
you'll hurt your knees"
damien rices genialiska ord var precis vad jag behövde för att inte störa ihjäl mig på hjärnsläppet jag fick under fysikprovet, för att lindra beslutsångesten och för att helt enkelt låta alla nedtyngande tankar försvinna. för vissa ord har, i exakt rätt sekund, förmågan att få min hjärna att till sist förstå att jag alltid tänker för mycket på saker. jag önskar jag kunde spara ordens hjälpande känsla i en burk, så att den kunde återanvändas varje gång min hjärna blev överbelastad. det skulle allt vara något.

björn gustafsson var med i robins
och visst blir man lite kär
ja, tänk om det fanns fler björnar

varm mjölk med honung är min räddning dessa förkylda dagar. efter att jag har snörvlat mig fram med en glasburk över huvudet kan jag iallafall krypa ihop i soffan och titta på tv med den benvita muggen i händerna, något som får mig att minnas mina år som liten. mamma gav mig alltid varm mjölk med honung när jag var sjuk. det kändes varmt, tryggt och tröstande, precis som mamma själv. så kanske är det därför jag fortfarande tycker om känslan i att dricka det, fastän det återigen gör ont i halsen bara några minuter efter att muggen är tom. men just därför kan jag fortsätta dricka tills halsonten har gått över helt, och helt enkelt hoppas att varm mjölk med honung är min räddning även den kommande fysikfulla helgen.

för övrigt: http://www.myspace.com/wrestlingwithangels. vackert.