nothing could be better, oh nothing ever was

jag mår illa av allt godis
men ett livealbum som väcker minnen och förväntan,
dansande och dododoande
och ett efterlängtat mål i en fotbollsmatch,
gör att jag är för glad för att orka bry mig om det

nineteen again

vad jag trodde skulle bli en dry martini på en bar för att fira att slutprovet i fysik är över,
blev en 19-årspresent i form av picknick i det gröna och 90 minuter med zac efron.
för jag har nog världens finaste vänner.

mitten av inget

och oftare än ibland dagdrömmer jag om livet efter 35 dagar

RSS 2.0