om inte drömmar fanns
När du satt i fåtöljen på mitt rum och spelade gitarr, fixade ihop en melodi till oss och vår kärlek och sjöng den så fult att det gjorde ont i mitt hjärta. Det var då jag älskade dig allra mest. Teet i våra koppar blev alltid kallt av pauserna för våra långa skrattanfall och istället för att lära oss av våra misstag hällde vi bara upp ännu mer och lät det kallna. Snön föll utanför, och minusgraderna sjönk lika hastigt som mitt mod när jag skulle redovisa inför folk, men aldrig kände jag mig så varm som när du fanns hos mig. För trots ditt dåliga morgonhumör tyckte jag om att vakna bredvid dig och se hur du ilsket snodde åt dig täcket.
Jag hade alltid hatat vintern lika mycket som jag älskade sommaren, och om jag nu älskade dig ännu mer än så borde det inte funnits någon plats för hatet. Men hat är starkare än mycket annat, och styrka var inte min grej (jag har ärvt min svaghet i armarna av mamma). Just därför var jag rädd att kärleken till dig skulle omvandlas till hat, och jag skulle avsky det, för jag ville inte skriva sånger om att jag hatar att jag älskar dig, som Håkan gjorde.
Och när vintern försvann stod jag där och svettades i alla mina tjocka tröjor som jag lånat av min kompis en gång i tiden, men glömt lämna tillbaka. För att du gjorde mig varm var ingen hemlighet oss emellan och vad finns det då för mening med att dölja det?
När du gick till bussen med gitarren i handen och nästan gick in i en lyktstolpe när du skulle ta upp ditt busskort med bara en hand, lämnade min kärlek kroppen och rusade fram och fångade dig när du trillade. Din själ log till svar och försiktigt smög du din hand i min. Så gick vi till Konsum och träffade alla trista gråa tanter. Vi köpte drickyoghurt med smaken Kärlek och Kyssar och gick sen ut för att krossa iskristallerna med snöflingemönster med tungan.
Jag förundrades alltid över varför ingen ens kollade åt dig när vi gick tillsammans. Inga avundsjuka blickar eller hatiska viskningar syntes och det borde vara konstigt eftersom man skulle kunna kalla dig för tjejmagnet. Isblå ögon, vältränad kropp och sådär lagom hängiga byxor var typ idealet nuförtiden. Men så länge du var min brydde jag mig inte och när jag väl kom på det försvann alla misstankar.
Att lyssna på Coldplay var aldrig din stil, men du kunde ändå alla texter utantill precis som jag. Du visste att min högsta dröm var att stå längst fram i Globen med händerna uppsträckta mot Chris Martin & Co, och du hade lovat att förverkliga den så fort du blev klar med din låt Song About My Life And Wife, som du avslöjat var tillägnad mig.
Om jag bara inte hade glömt
att varken drömmar eller personer som finns i tankarna
går att förverkliga
we're all losers
det fick jag reda på genom två stick i fingret och att öka antalet svimningar i mitt liv från 1,5 till 2. vad jag förstår är jag varken unik eller som alla andra, och det kan jag väl gå med på att vara. vad jag däremot inte förstår är ljusets böjning, hur örjan kan vara så omedvetet kul och att det tog mig nästan en och en halv timme att komma hem igår. men vissa saker ska man nog bara inte förstå.
min fiol är iallafall i sitt bästa skick och knarrar inte mer. min pappa är en snällis och jag hoppas innerligt att han kan få min sommar att spenderas med att informera tågresenärer om förseningar.
just nu gäller sinnestillståndet "jag är väldigt pigg, men jag är jättejättetrött". så därför väntar situps, sängen och förhoppningsvis en spinnande katt.
17 years have gone so fast
det blåser.och det blåser i min hjärna. inte bara när jag springer mig svettig och stolt under den gråa himlen, utan också när jag står under en lyktlampa och undrar över saker. på lovet har mycket tid funnits, och när mycket tid finns så tänker jag alldeles för mycket. på livet, känslorna, vännerna, skolan och inte minst på det man strävar efter i livet. vad har jag? vad vill jag? vad gör jag? två månader kvar, sedan är det min tur att inta vuxenlivet lite grann. och just nu känner jag mig inte alls redo för det. jag tänker tillbaka på livet som det var förr, fångar nostalgin och längtar. längtar till något jag inte har, till något som gör mig lycklig. vad är lycka? borde man inte veta det efter 17 år och nästan 10 månader i livet?
vad jag iallafall vet är att tillfälliga glädjetoppar existerar. för fotboll, vårsol, konserter och, inte minst, alla underbara personer jag har omkring mig ger mig lyckorus. vad vore livet utan er? ni tinar mitt iskalla hjärta, får mig att skratta, får mig att må bra. ni skrämmer iväg ångest, oro och ilska, varje dag, varje sekund. och jag är er evigt tacksam. tack för att ni finns.
the beauty in ugly
tänk att jag, trots mitt enligt läraren "en gång VG, alltid VG" i slöjd, har lyckats fixa till tre par jeans så att jag faktiskt kan använda dem. okej, ett par köpte jag faktiskt i julas och de behövde bara sys in lite grann, men de andra gick från värsta 70-talsutsvängningarna till lagom mycket stuprör, skräddarsydda för mina hatade fotbollsvader dessutom. så nu, kära vänner, har jag tre par byxor som ingen annan i hela världen har, och dessutom har jag bevisat för mig själv att jag faktiskt kan mer än jag tror.
resten av dagen har jag tillbringat i köket genom att baka kolakakor och rulltårta med alldeles för gelatinig apelsinkräm, gått fram och tillbaka till konsum två gånger om och tränat mina uttröttade muskler i två hela timmar. inte helt fel, fastän halva lovet redan har gått. men det har också varit bra, väldigt bra, utan någon egentlig anledning. jag antar att marängsvisskvällen hos linnea var vad som behövdes för att fatta att det var lov, underbart var det i vilket fall som helst. och jag kan tydligen vara riktigt het på paparazzibilder.
och jag väljer för en gångs skulle att vara optimist; tre veckor i skolan är inte mycket, följt av två veckors härligt påsklov, och därefter har förhoppningsvis den räddande våren anlänt. och då, då ska jag, mim och linnea sitta i gräset och äta marängsvissglass i solen. kan man annat än längta?
long lasting impressions
och resten av dagen har faktiskt inte varit så mycket jobbigare den heller. jag har agerat, småskrattat, fiskat DNA, plågats lite grann och diskuterat. jag ogillar fransmän som läser till svensklärare, och jag ogillar romantikens litteraturhistoria, men man överlever ju. och när man kommer hem, bakar chokladsnitt till morgondagens mattefika (jan ville ju faktiskt ha chokladkakor), leker med världens sötaste truls, tränar sig andfådd och powerdansar sig svettig, ja då kan man glömma bort platon, voltaire och förromantiken för en liten stund.
och när väckarklockan står på 08.10 imorgon och det bara är två dagar kvar, så överlever man. punkt.
p'(a)
are we as safe as we let ourselves believe?
när väckarklockan ringde imorse ville jag bara slänga den i väggen, dra täcket över huvudet och sova hela dagen. men jag lyckades släpa mig upp ur sängen, gå till ett 25 minuter försenat tåg, ha en fysiklektion som halvt fick mig att fatta vad en nod är och se en ful film om vågor. men sen tog min energi slut. huvudvärk och extrem trötthet fick mig att, trots att jag väl egentligen inte mår sådär jättedåligt, återvända hem. och jag känner nu att jag behövde det. det har sin charm att ligga med täcket i soffan och se på dåliga tv-serier medan man tycker synd om sig själv. sova ut har jag också fått göra, det tycker jag om.så medan de andra nu deriverar och förenklar rationella uttryck, tittar jag ut genom fönstret och får lust att gå ut och bara gå, gå tills jag kommer någonstans. gatorna är regnblöta och träden är sådär nakna som de ju faktiskt är i februari, men sol och blå himmel ger mig vårrysningar under alla lager av tröjor jag har på mig. jag har alltid trott att sommaren är min favoritårstid, men kanske är det så att våren gör mig allra gladast just när den anländer. kanske borde jag gå ut ett tag, för att riktigt känna känslan.
dashboard confessional - the shade of poison trees
den fångar mitt hjärta, fångar den ditt?
you could be happy
efter att ha legat i sängen i 4 timmar somnade jag till sist igår kväll, trots ett dåligt humör och instängda tårar.
men my chemical romance räddade min morgon, och fastän jag gick upp 10 minuter senare än vanligt var jag klar 5 minuter tidigare än vanligt. och ändå segade jag mig allt vad jag kunde för att jag skulle ta ett senare tåg. hm.
lektionerna gick dock snabbt, och linnea och jag brände pengar på mormors bageri medan vi pluggade biologi, och det var hur mys som helst. och glädjen växte vidare när jag upptäckte att det faktiskt är vårväder ute, och genast fick jag sån där energi i magen som man bara vill skutta bort. kanske går det mot bättre tider nu. hoppas.
det är sjukt, skrattretande sjukt.
