luckcomeseasy

När du satt i fåtöljen på mitt rum och spelade gitarr, fixade ihop en melodi till oss och vår kärlek och sjöng den så fult att det gjorde ont i mitt hjärta. Det var då jag älskade dig allra mest. Teet i våra koppar blev alltid kallt av pauserna för våra långa skrattanfall och istället för att lära oss av våra misstag hällde vi bara upp ännu mer och lät det kallna. Snön föll utanför, och minusgraderna sjönk lika hastigt som mitt mod när jag skulle redovisa inför folk, men aldrig kände jag mig så varm som när du fanns hos mig. För trots ditt dåliga morgonhumör tyckte jag om att vakna bredvid dig och se hur du ilsket snodde åt dig täcket.
Jag hade alltid hatat vintern lika mycket som jag älskade sommaren, och om jag nu älskade dig ännu mer än så borde det inte funnits någon plats för hatet. Men hat är starkare än mycket annat, och styrka var inte min grej (jag har ärvt min svaghet i armarna av mamma). Just därför var jag rädd att kärleken till dig skulle omvandlas till hat, och jag skulle avsky det, för jag ville inte skriva sånger om att jag hatar att jag älskar dig, som Håkan gjorde.
Och när vintern försvann stod jag där och svettades i alla mina tjocka tröjor som jag lånat av min kompis en gång i tiden, men glömt lämna tillbaka. För att du gjorde mig varm var ingen hemlighet oss emellan och vad finns det då för mening med att dölja det?
När du gick till bussen med gitarren i handen och nästan gick in i en lyktstolpe när du skulle ta upp ditt busskort med bara en hand, lämnade min kärlek kroppen och rusade fram och fångade dig när du trillade. Din själ log till svar och försiktigt smög du din hand i min. Så gick vi till Konsum och träffade alla trista gråa tanter. Vi köpte drickyoghurt med smaken Kärlek och Kyssar och gick sen ut för att krossa iskristallerna med snöflingemönster med tungan.
Jag förundrades alltid över varför ingen ens kollade åt dig när vi gick tillsammans. Inga avundsjuka blickar eller hatiska viskningar syntes och det borde vara konstigt eftersom man skulle kunna kalla dig för tjejmagnet. Isblå ögon, vältränad kropp och sådär lagom hängiga byxor var typ idealet nuförtiden. Men så länge du var min brydde jag mig inte och när jag väl kom på det försvann alla misstankar.
Att lyssna på Coldplay var aldrig din stil, men du kunde ändå alla texter utantill precis som jag. Du visste att min högsta dröm var att stå längst fram i Globen med händerna uppsträckta mot Chris Martin & Co, och du hade lovat att förverkliga den så fort du blev klar med din låt Song About My Life And Wife, som du avslöjat var tillägnad mig.

Om jag bara inte hade glömt
att varken drömmar eller personer som finns i tankarna
går att förverkliga