luckcomeseasy

när jag för en vecka och två dagar sen fångade konfettifjärilar och skrek mig hes ett fåtal meter ifrån mitt älskade Coldplay, trodde jag aldrig att jag kunde bli lyckligare.
men kanske kan nog ändå gårdagen konkurrera.
för när man ligger på en filt med tjocka täcken, har tända ljus och två kilo godis bredvid sig och tittar upp mot stjärnhimlen och pratar om allt - även det där man aldrig kommer att få svar på - med tre alldeles fantastiska människor, kan man omöjligt vara annat än lycklig. och trots att den obehagligaste sanningen i hela mitt liv faktiskt finns där i bakhuvudet, har den inte haft kraft nog att bryta sig fram. jag kan inte, vill inte, kommer inte att förstå ändå. sexton år.
men vi ska iallafall titta på samma stjärnhimmel, du och jag.

det är inte lätt, när ständiga tankar och syrefattig luft får allt att snurra. förvirrat och konstigt, som att leva i en dröm. dammet fastnar i halsen och låttexter biter sig fast på läpparna. efter alldeles för mycket socker följer ständiga blickar i spegeln, på jakt efter förändringar. och all min desperation får utlopp bakom glasklara rutor, som trots sina åtta meter upp i luften riktar ljuset på mig och ingen annan. blottad inför alla när orden tappar betydelse för att instängda känslor bryter sig ut. folkmassan suckar, bara ännu ett patetiskt försök till sympati.
och jag, jag tar mig i kragen.
för nu ska jag skärpa mig.