luckcomeseasy

Jag är den som fastnar i sina tankar.
Hon som vill, men inte kan. Hon som mår dåligt av småsaker, som blir lycklig av så lite men så sällan. Som lyssnar på kärlekslåtar och låtsas att de är till henne, som på tio sekunder kan tänka sig hur det skulle vara om den där söta killen på stan faktiskt tyckte likadant om henne. Hon som ofta önskar att verkligheten vore som filmerna, men som egentligen är nöjd med vad hon har. Hon som inte vågar, men som innerst inne har styrkan. Som kan börja gråta av ingenting, men också börja skratta av samma anledning. Hon, som älskar våren, som hatar halva (den gråa) delen av året, som älskar att bli genomblöt av regnet när man inser att man inte har något annat val. Hon som längtar, som hoppas, som saknar. Samlar på vackra ord i mörkret, smakar på uttalen, viskar meningar till sänglampan. Jag är hon som faktiskt mår bättre utan så mycket sötsaker, som blir glad av att träna, som får kraft av att springa. Hon som vill skrika så högt att hela världen hör, men aldrig gör det. Hon som kan få träningsvärk av att skratta, som har sämst humor i världen, som har bättre självförtroende än vad som kanske märks. Hon som hatar att bli fotad, som är hemlighetsfull men ändå har så mycket att säga. Hon som inte kan leva utan sina närmaste, som tycker om dem mer än vad de kanske vet. Hon som vill spola tillbaka tiden och leva då som hon gör nu.
Jag är kluven, tudelad, full av kontraster. Kanske är jag annorlunda, konstig, galen, deprimerad, tokig, lycklig, skrattretande, jobbig, osocial, glädjespridande. Eller bara mig själv?